25 Augusti 2002 var en sondag. Jag kommer ihag den dagen som om den var igar. Framforallt kommer jag ihag den av tva sarskilda anledningar; anledning ett var att jag och Martin (mitt ex) firade 1 ar och 10 manader. Eller var det kanske 11 manader? Hur det an var sa hade "vi" blivit tillsammans pa den "25". Anledning tva skulle dock bli en mycket mer praglande anledning och aven anledningen till att jag fortfarande kommer ihag den dagen som om den var igar.

Lat mig borja fran borjan: Den 19 augusti for jag till USA som au pair. Det var en mandag. Min forsta anhalt var New York, jag kallar det for destination "au pair skola". Dar tillbringade jag fem dagar innan min avresa till min slutdestination Milwaukee, Wisconsin. Fredag den 23 augusti landar jag pa Milwaukees flygplats Mitchell och dar far jag ett varmt valkomnande av hela familjen Rothman. Aven Jay hade tagit ledigt en timme fran jobbet for att komma och mota mig. Senare far jag reda pa fran Tracy att han viskat forvirrat i hennes ora vid asynen av mig: "she doesn't look Swedish, didn't you say she was from Sweden?". Mina tva au pair barn var da av aldrarna 4 och 6. Idag ar dom 11 och 13 och fyller 12 och 14 i januari. Jag spenderade hela min helg tillsammans med familjen. Pa sondag efter att ha pratat med Martin over telefonen ringer det tva tjejer till mig: Andrea och Ulrika. Det har ar tva tjejer som skulle forandra mitt liv for alltid. Andrea och Ulrika ar pensionerade au pairer fran familjen Tangen, familjen som Tove senare skulle vara au pair at. Tydligen var jag den forsta svenska au pairen (utav tva) att anlanda till stan och Andrea och Ulrika som var pa besok i Milwaukee ville visa mig runt pa en guidad tur. Tracy uppmuntrade mig till att komma ut och inte bara sitta hemma hos dom hela dagarna sa jag blev upphamtad av Ulrika pa eftermiddagen. Formiddagen hade jag spenderat med familjen pa Bay Shore och hade dar kopt min forsta cd skiva i USA: Avril Lavigne. Den cd:n framkallar fortfarande minnen nar jag lyssnar pa den, minnen som ibland ar orovackande verkliga och far mig fortfarande att rysa. 

Vi hamnar slutligen pa ett cafe pa Brady Street. Pa grund av bristen pa lediga platser satter vi oss ner bredvid en trevlig man runt 35-45 ar. Det visar sig snart att han har en speciell och valdigt spannade talang. Han kan spa i hander. Sjalvklart vill vi bli spadda. Medans detta pagar ringer Andrea runt till nagra "bekanta" som hon kanner i Milwaukee och som hon tycker borde komma och mota upp oss. Jag kommer fortfarande ihag hennes exakta och detaljerade beskrivning av dessa tva bekantskaper: en av killarna hade dejtat en tjej som liknade mig och den andra killen hade det bra med pengar, var halvtysk och hade en jatte frack bil. Vid det har laget var jag valdigt nyfiken pa vilken av killarna som dejtat en tjej som sett ut som mig. Nar det var min tur att spa mig sa maste jag saga att jag blev valdigt imponerad. Jag fick veta att jag gillade att anvanda mina hander, skriva eller annat som gjorde att jag var tvungen att anvanda mig av mina hander (idag ar scrapbooking min framsta passion) och han sag aven att jag hade det lite tufft just nu och han sag sorg. Kan stamma av tva anldeningar, jag var ifran min pojkvan och jag hade precis forlorat min mamma. Andrea och Ulrika var lika imponerade som jag. Han spadde att Andrea precis hade haft en nara doden upplevelse och det stamde enligt henne. Vidare till Andreas bekantskaper. Den forsta som dok upp var "Sam". En jatte sot och trevlig kille men inget som jag tankte mera pa. Vid det har laget tankte jag pa Martin och pa hur mycket jag saknade honom. Sa plotsligt dyker kille nummer tva upp. Nar jag tanker tillbaka pa den har specifika handelsen kanns det som om jag spolar tillbaka en specifik filmsnutt: han kommer gaendes langs trottararen och i mitt huvud spelas det i slowmotion. Jag bokstavligen tappar andan vid forsta asynen av honom. Han ar SOT! Och vilket leende och poff har jag glomt bort Martin. Undrar om det ar han som dejtat en tjej som sett ut som mig... tusen fragor, tankar och kanslor borjade ploppa upp i min hjarna, en av kanslorna var till och med svartsjuka. For plotsligt slogs mitt intresse av denna underbara kille i tusen spillror. Han var valdigt "nargangen" till Andrea, gav henne en kram direkt nar han sag henne och nar han stod nara henne strok han henne over ryggen. Tusan tankte jag, dom hade sakert nagot pa G. Och Andrea var valdigt vacker, typiskt svensk med bla ogon och blont har. Lang och smal. Sjalv var jag kort och hade morkt har och morka ogon. Inget exotiskt overhuvudtaget. Sa har i efterhand ar det intressant hur fort Martin lamnade mina tanker och hur tagen jag blev av den har killen som jag nu traffade for forsta gangen i mitt liv. Kan det kanske finnas nagon sanning bakom: Karlek vid forsta ogonkastet. For jag var sa tagen av denna charmiga kille. En annan rolig grej var att varan "spaman" kastade en snabb blick pa kille nummer tva och mig och instammer nickandes for sig sjalv: "you two would work great together"

Jag for hem den kvallen med drommar om honom. Bade dag och natt drommar. Det basta av allt, jag skulle fa se honom igen dagen efter. Han hade bjudit med oss allihopa till Salsa mandagkvall. Tydligen sa anordnade hans mamma och hans morbror salsakurser varje kvall. Sa har i efterhand fick jag reda pa att han hade farit hem och det forsta han sagt till Susi var: "mom I have met this most beautiful girl tonight. She is gorgeous and have dark skin and dark eyes... and she is Swedish." Detta fick jag reda pa av Susi naturligtvis.

Sjalvklart foljde jag med pa Salsa nasta kvall och min forsta dans var tillsammans med honom. Efterat verkade mina mina blickar dras till honom likt en magnet. Jag kunde helt enkelt inte slappa honom ur min assyn. Jag var helt tagen av honom. Varje gang vara blickar mottes fladdrade det orovackande i min mage. I slutet av kvallen fragade han efter mitt telefonnummer. Resten kan ni sakert komma pa.

7 ar senare ar jag fortfarande lika galet sjukt kar i honom!